Nordvärmland 2016
Årets första nummer av Värmländsk Kultur handlade om Nordvärmland och således gick årets kulturresa just till norra Värmland. Guide var Torleif Styffe för resan i nordligaste Värmland fram till Branäs. Ingen vet mer om denna bygd än just han, mannen bakom den digitala historieboken "Nordvärmland från istid till nutid" och utgivningen av Dalbyordboken, som med sina 24 000 uppslagsord torde vara världens största ordbok på mål. Torleif berättade om männen bakom ordboken, två språkgenier, Karl L:son Bergkvist och Jacob Jacobsson, och om poeter med rötter i nordligaste Värmland som Jakob Karlstam och Oscar Larsson, kommunalman i Norra Finnskoga och duktig poet.
Första uppehållet gjorde vi i Ekshärad. ”Ekshärads kyrka anses vara en av de bästa representanterna för landets träkyrkor”, skriver kyrkoherde emeritus Gunnar Lindberg i en tidigare utgåva av Värmländsk kultur, och tillägger: ”Reslig och storsvensk, klädd i ett harnesk av spån, fångar hon blicken där hon ligger mitt i byn vid riksväg 62.” Det är bara att hålla med den gode prosten emeritus om detta.   Och kyrkan har så mycket från äldsta tider att visa upp. Altaruppsatsen av Gunnar Svensson, 1697 skänkt till kyrkan, är mycket sevärd. Den påminner om Isak Schullström, som är av en senare generation, men Svensson är klassen bättre kan man kanske säga! Dopfunten i täljsten är från 1200-alets början. Särskilt värt att bese är altarskåpet med dörrar, som är från början av 1500-talet. Det är en s.k. triptyk och hänger uppsatt på söderväggen. I kyrkan finns också en textilkammare, som har mycket att bjuda på av textilier från medeltiden och framöver. Där förvaras ett s.k. sakramentshus från 1500-talets förra hälft. I skåpet förvarades troligen dyrbarheter av olika slag. Bara få sådana skåp finns bevarade i landets kyrkor. I sakristian förvaras kyrksilvret, bl.a. kyrkans vinkanna, som enligt Gunnar Lindberg anses vara ”något av det bästa som svenskt silversmide har att visa upp”. Jo, Ekshärads kyrka har mycket väl värt att bese. Tyvärr kunde inte Gunnar Lindberg själv ställa upp som guide den här gången men han hade en utmärkt ersättare i en kyrkvärd Patrik Svensson, som verkade veta mycket om kyrkan och kunde berätta om den och den kyrkliga verksamheten, lättsamt och humoristiskt som anstår en värmlänning. Han framhöll att Ekshärads kyrka är en vallfartskyrka. I fjol hade kyrkan 26 000 besökare, men så ligger den också längs den gamla pilgrimsleden! Tilläggas kan att Ekshärad med sina 2 500 innevånare fortfarande är eget pastorat – enda församlingen i Värmland jämte Lysvik, som lyckats behålla sin självständighet, trots den centraliseringsvåg som de senaste åren har svept över stiftet. Besöket i Ekshärad avslutades med kaffe och präktiga smörgåsar i hembygdsgården. För det svarade förstås hembygdsföreningen.
Nästa uppehåll Ransby. (Namnet kommer från det norska ordet för korp, ravn). Utmarksmuseet har mycket att bjuda på, först och främst pilgrimstapeten, den 40 meter långa, broderade duken, som skildrar pilgrimernas vandringsväg från Hammarö till Nidarosdomen. För de flesta av oss var det förmodligen inte första gången vi besåg den, men duken innehåller så mycket av både gammalt och nytt att det blir extra givande att få uppleva den under ledning av en sakkunnig och entusiasmerande guide, nämligen Gunilla Boquist, som verkligen behärskade konsten att ge konstverket extra liv. Initiativtagare till detta fantastiska projekt är Gunnar Svensson, författare och filosof m.m., som erhöll Värmländsk Kulturs kulturpris på 5 000 kronor vid årsmötet i april – framför allt för just Pilgrimstapeten. Att på två timmar hinna ta del av allt som finns i Ransby är nu inte möjligt. Museet, som skildrar livet i Dalby, är delvis digitaliserat, vilket gör besöket där särskilt spännande. Hembygdsgården består av ett präktigt antal äldre byggnader, en rökstuga, en fäbod m.m. Kultur i all ära, men så småningom kände allt fler att hungerkvalen inte kunde negligeras längre, utan styrde vi så kosan till Spishyllan, beläget på sluttningen av det mäktiga Branäsberberget, där vintertid många, många sportentusiaster håller till. Spishyllan har funnits i fyra år och det visade sig nu vara ett alldeles förträffligt matställe, som varmt rekommenderas alla gourméer längs Klarälven.
Sista uppehållet gjorde vi vid Dalby kyrka. Dalby församling existerar visserligen inte längre formellt utan är en del av Övre Älvdals församling, som även omfattar Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Norra Ny och Nyskoga, men kyrkan finns ändå kvar. Ritad av en känd värmländsk arkitekt, Bror Almquist, och invigd 1928. Inne i kyrkan ger den ett högt och luftigt intryck. Man kunde tro att den skulle ge plats för mer än 350 personer. Vi välkomnades av bl.a. kyrkoherden själv, alltså Birgitta Halvarsson, som berättade om hur det är att tjänstgöra i en så stor församling, till ytan alltså, som Övre Älvdals församling. Men hon var inte bara en god berättare utan också en god sångerska, visade det sig. På resan tillbaka till Karlstad kunde vi ta del av en videofilm om kvinnorna som broderade Pilgrimstapeten. För de flesta av dem var den här sortens arbete något alldeles nytt. Mannen bakom projektet, Gunnar Svensson, berättade om hur han fick idén till tapeten och hur den växte fram i samarbetet mellan honom och ”syflickorna”. Vädret har inte alltid varit det bästa på våra utflykter men det var det sannerligen denna gång – sol och blå himmel och lagom varmt! Och hela tiden längs vägen glimtade Klarälven fram! Den durkdrivne reseledaren, alltså Olle Österling, var som vanligt i strålande form och missade inget tillfälle att dra en eller flera historier. Han biträddes av förra ordföranden Aina Svensson, som också behärskar värmlandsmålet väl! Från Föreningen Värmlandslitteratur medverkade Bengt Åkerblom genom att berätta längs vägen om själva Älven, Klaran och Storälven och vad den allt har hetat, och om några författare som verkat längs dess stränder från Karlstad till Ransäter och Ekshärad."
Bengt Åkerblom
