Kulturutflykt i Bergslagen 2017

I nästan 40 år har Föreningen Värmlandslitteratur arrangerat resor till intressanta platser i Värmland. Under senare år har det skett i samarbete med föreningen Värmländsk Kultur, som har som princip att styra resorna till nejder, som senast varit temat i tidskriftens  Värmländsk kultur. Alltså begav vi oss denna gång till Filipstads bergslag. Ett fyrtiotal resenärer var vi och reseledare Olle Österling och Lill Nilsson. Undertecknad brukar på de här resorna kåsera om nejderna vi far förbi men på grund av det dåliga ljudet i mikrofonen blev bara någon av mina texter uppläst men jag tar mig här friheten att här och där återge vad jag tänkt säga. 

Under resan till Bergslagen kunde vi se en förnämlig DVD-film om gruvorna men mest om gruvarbetarna och anhöriga till dem hade intervjuats och kunde berätta om det slitsamma och stundom rent livsfarliga arbetet under jord. 

Första uppehållet gjorde vi i Nordmark, en vacker anläggning, som är rik på mineraler, väl utställda i gruvbyn. För många av oss var det upplevelse att få ta en titt på dessa så vackra utställningsföremål. Dessförinnan hade vi intagit kaffe med dopp i hembygdsgården och naturligtvis var det Nordmarks hembygdsförening som stod för fikat. Här kunde vi bekanta oss med Jan Kruse, författare till tre ”grundböcker” om gruvorna i Filipstads bergslag. Han skulle bli vår chefsguide tillsammans med Rolf Löf. Resan fortsatte till Nordmarks gruvfält, där vi besiktigade de höga gruvlavarna, som var i mycket gott skick. Vad vi inte fick se var minnesstenen över F. A. Dahlgren, som föddes där 1816 på Tabergs herrgård. (Han är alltså inte född i Ransäter Dit flyttade familjen några år senare.) 

Nästa uppehåll gjorde vi i Långban, födelseort för bröderna John och Nils Ericsson. (Den sistnämnde, järnvägsbyggaren, som blev adlad, ändrade sitt efternamn till Ericson, vilket högeligen förargade John). En mäktig minnessten framför huvudbyggnaden påminner om de båda. Där intog vi nu en mycket välsmakande lunch på krogen Anna Karolinas kök – gästgiveriet i Långban, som det kallar sig. Kan rekommenderas varmt. Gott och trivsamt, och vacker miljö både ute och inne. Intill ligger Långbans gruvby, där 312 olika mineraler, d.v.s. en tiondel av världens kända mineraler kan påträffas.

Resan avslutades i Lesjöfors, ett samhälle som är blott skuggan av sitt forna jag efter nedläggningen 1985 av Lesjöfors AB. En sorglig syn men där finns nu från 1990 Lesjöfors bruksmuseum, som är väl värt ett längre besök. Larseric Vänerlöf heter dess skapare och det liknar inget annat museum. Där finns allt från gamla löständer till industriskåp och radioapparater.  Pia Holmström citerar honom i NWT: ”Vad han ville skapa var ett museum som inte bara visade Lesjöfors historia utan samtidigt skildrar hela Sveriges utveckling från Per Albin Hanssons folkhemstal 1928 fram till nutid.” I detta museum kunde vi ströva omkring och särskilt populärt, tror jag, var att se och lyssna på Hylands ”värmlandshörna” (från 1962 eller 1963?). På detta märkliga museum kunde vi dricka dagens sista kaffetår för att därefter få lyssna på en utomordentligt intressant beskrivning av museet framförd av Jens Buskas, en av museets stöttepelare från begynnelsen. En frågestund följde på det och bl.a. vi veta att museet har cirkus 6 000 besökare om året.

Hemma var vi ganska prick på utsatt tid och möttes av ett Karlstad som luktade brandrök – från en återvinningsdepå på Örsholmen, som dock kunde släckas efter två timmars brandsläckning. 

Som alltid en utomordentlig lyckad utflykt. Solen sken inte men å andra sidan regnade det inte. Gråväder och lite kyligt med grönskan längs vår väg nästan illgrön och i dikesrenarna blommade lupiner, hundkäx, midsommarblomster kabbeleka och annat smått och gott.

Våra reseledare, Olle och Lill, skötte sig väl. Olle bidrog med sång av både sedliga och osedliga visor! Ett särskilt tack dessutom till våra lokala, synnerligen kunniga lokala guider, Jan Kruse och Rolf Löf. 

Tilläggas kan att vad resenärerna missade var det mesta av undertecknas resekåseri, som bl.a. skulle ha handlat om Erik Gustaf Geijers Minnen,  särskilt hans skildring av bygden kring Geijersgården, och Esaias Tegnérs stora versepos Svea, som han 1811 erhöll ett pris av Svenska Akademien för. På Nätet skriver Lennart Svensson att ”denna dikt sjunger och flyger, den lever än” det håller jag med om. En pampig dikt helt klart! Om kulturlivet på värmländska herrgårdar under Erik Gustaf Geijers tid höll en gång Arvid Ernvik ett föredrag på Geijerskolan. I talet, som också finns tryckt, framhåller han att ”herrgårdslivet i sydöstra Värmland stor på en högre kulturell nivå annorstädes i provinsen”. Kanske hade han rätt däri? 

I sitt kompendium av texter om Filipstads bergslag hade jag också tagit med något om Frans Anton Ewerlöfs minnen som informator på Föskeds bruk 1818–1820. Utgivarna, Lennart Geijer och S.L. Wahlström nämner i sammanhanget att när Linné passerade bygden 1746 så fanns i Nyed 11 stångjärnshammare men antalet gårdar var bara 29, vilket Linné noterade och menade, att ”näppeligen kan någon socken i riket hava flera i proportion”. Sin ankomst om kvällen till Norums bruk beskriver Linné hur poetiskt som helst! Så här skriver han om sin ankomst: 

Natten kom med sitt tjocka mörker. Den höga barrskogen syntes son mur dubbelt högre än mörkret. Kornblixten lyste som en gasteld hastigt och ofta utan dån. Hästarna gnistrade och slogo eld med skorna mot stenarna. Ugglorna skreko som gastar och nattskärran skärrade som en spinnrock. Vulcani bleka skjortgossar dundrade och släggade med mer än handakrafter långt bort vid hamrarna, intill dess vi klockan 11 kommo fram till Norum.

Undertecknad hade också avsett att tänkt läsa några dikter ur Mögsjö dagbok av Anders Fahlbeck, som1793–1794 skrev dagsverser, inga poetiska mästerverk precis, men de ger en levande bild av livet på ett värmländskt bruk för länge sedan. 

Bland överhoppade texter må också nämnas Staffan Stolpes Persberg 1869. Dokument kring en av Sveriges första strejker uppsatta efter poetiska principer. Innehåller skakande texter om gruvarbetarnas hemska levnadsförhållande. 

Avslutningsvis hade kåsören in spe tänkt sig läsa en dikt, ”Det döda bruket” av Sigurd Agrell (1881–1937), uppväxt i Liljendahl. Han var professor i slaviska språk och tydligen känd som överraskningarnas man. 

Bengt Åkerblom