Nordvärmland 2016
Årets första nummer av Värmländsk Kultur handlade om Nordvärmland och således gick årets kulturresa just till norra Värmland. Guide var Torleif Styffe för resan i nordligaste Värmland fram till Branäs. Ingen vet mer om denna bygd än just han, mannen bakom den digitala historieboken "Nordvärmland från istid till nutid" och utgivningen av Dalbyordboken, som med sina 24 000 uppslagsord torde vara världens största ordbok på mål. Torleif berättade om männen bakom ordboken, två språkgenier, Karl L:son Bergkvist och Jacob Jacobsson, och om poeter med rötter i nordligaste Värmland som Jakob Karlstam och Oscar Larsson, kommunalman i Norra Finnskoga och duktig poet.
Första uppehållet gjorde vi i Ekshärad. ”Ekshärads kyrka anses vara en av de bästa representanterna för landets träkyrkor”, skriver kyrkoherde emeritus Gunnar Lindberg i en tidigare utgåva av Värmländsk kultur, och tillägger: ”Reslig och storsvensk, klädd i ett harnesk av spån, fångar hon blicken där hon ligger mitt i byn vid riksväg 62.” Det är bara att hålla med den gode prosten emeritus om detta.
Och kyrkan har så mycket från äldsta tider att visa upp. Altaruppsatsen av Gunnar Svensson, 1697 skänkt till kyrkan, är mycket sevärd. Den påminner om Isak Schullström, som är av en senare generation, men Svensson är klassen bättre kan man kanske säga! Dopfunten i täljsten är från 1200-alets början. Särskilt värt att bese är altarskåpet med dörrar, som är från början av 1500-talet. Det är en s.k. triptyk och hänger uppsatt på söderväggen.
I kyrkan finns också en textilkammare, som har mycket att bjuda på av textilier från medeltiden och framöver. Där förvaras ett s.k. sakramentshus från 1500-talets förra hälft. I skåpet förvarades troligen dyrbarheter av olika slag. Bara få sådana skåp finns bevarade i landets kyrkor.
I sakristian förvaras kyrksilvret, bl.a. kyrkans vinkanna, som enligt Gunnar Lindberg anses vara ”något av det bästa som svenskt silversmide har att visa upp”. Jo, Ekshärads kyrka har mycket väl värt att bese.
Tyvärr kunde inte Gunnar Lindberg själv ställa upp som guide den här gången men han hade en utmärkt ersättare i en kyrkvärd Patrik Svensson, som verkade veta mycket om kyrkan och kunde berätta om den och den kyrkliga verksamheten, lättsamt och humoristiskt som anstår en värmlänning. Han framhöll att Ekshärads kyrka är en vallfartskyrka. I fjol hade kyrkan 26 000 besökare, men så ligger den också längs den gamla pilgrimsleden! Tilläggas kan att Ekshärad med sina 2 500 innevånare fortfarande är eget pastorat – enda församlingen i Värmland jämte Lysvik, som lyckats behålla sin självständighet, trots den centraliseringsvåg som de senaste åren har svept över stiftet.
Besöket i Ekshärad avslutades med kaffe och präktiga smörgåsar i hembygdsgården. För det svarade förstås hembygdsföreningen.
Nästa uppehåll Ransby. (Namnet kommer från det norska ordet för korp, ravn). Utmarksmuseet har mycket att bjuda på, först och främst pilgrimstapeten, den 40 meter långa, broderade duken, som skildrar pilgrimernas vandringsväg från Hammarö till Nidarosdomen. För de flesta av oss var det förmodligen inte första gången vi besåg den, men duken innehåller så mycket av både gammalt och nytt att det blir extra givande att få uppleva den under ledning av en sakkunnig och entusiasmerande guide, nämligen Gunilla Boquist, som verkligen behärskade konsten att ge konstverket extra liv.
Initiativtagare till detta fantastiska projekt är Gunnar Svensson, författare och filosof m.m., som erhöll Värmländsk Kulturs kulturpris på 5 000 kronor vid årsmötet i april – framför allt för just Pilgrimstapeten.
Att på två timmar hinna ta del av allt som finns i Ransby är nu inte möjligt. Museet, som skildrar livet i Dalby, är delvis digitaliserat, vilket gör besöket där särskilt spännande. Hembygdsgården består av ett präktigt antal äldre byggnader, en rökstuga, en fäbod m.m.
Kultur i all ära, men så småningom kände allt fler att hungerkvalen inte kunde negligeras längre, utan styrde vi så kosan till Spishyllan, beläget på sluttningen av det mäktiga Branäsberberget, där vintertid många, många sportentusiaster håller till. Spishyllan har funnits i fyra år och det visade sig nu vara ett alldeles förträffligt matställe, som varmt rekommenderas alla gourméer längs Klarälven.
Sista uppehållet gjorde vi vid Dalby kyrka. Dalby församling existerar visserligen inte längre formellt utan är en del av Övre Älvdals församling, som även omfattar Norra Finnskoga, Södra Finnskoga, Norra Ny och Nyskoga, men kyrkan finns ändå kvar. Ritad av en känd värmländsk arkitekt, Bror Almquist, och invigd 1928. Inne i kyrkan ger den ett högt och luftigt intryck. Man kunde tro att den skulle ge plats för mer än 350 personer.
Vi välkomnades av bl.a. kyrkoherden själv, alltså Birgitta Halvarsson, som berättade om hur det är att tjänstgöra i en så stor församling, till ytan alltså, som Övre Älvdals församling. Men hon var inte bara en god berättare utan också en god sångerska, visade det sig.
På resan tillbaka till Karlstad kunde vi ta del av en videofilm om kvinnorna som broderade Pilgrimstapeten. För de flesta av dem var den här sortens arbete något alldeles nytt. Mannen bakom projektet, Gunnar Svensson, berättade om hur han fick idén till tapeten och hur den växte fram i samarbetet mellan honom och ”syflickorna”.
Vädret har inte alltid varit det bästa på våra utflykter men det var det sannerligen denna gång – sol och blå himmel och lagom varmt! Och hela tiden längs vägen glimtade Klarälven fram!
Den durkdrivne reseledaren, alltså Olle Österling, var som vanligt i strålande form och missade inget tillfälle att dra en eller flera historier. Han biträddes av förra ordföranden Aina Svensson, som också behärskar värmlandsmålet väl! Från Föreningen Värmlandslitteratur medverkade Bengt Åkerblom genom att berätta längs vägen om själva Älven, Klaran och Storälven och vad den allt har hetat, och om några författare som verkat längs dess stränder från Karlstad till Ransäter och Ekshärad.
Bengt Åkerblom
Lurö 2015
2015 års kulturutflykt gick till Lurö, en timmes sjöresa utanför spetsen på Värmlandsnäs. Intresset för resan var så stort att den sedan gick i repris den 29 augusti. Men resan jag nu ska berätta om gjordes lördagen den 30 maj.
Första uppehållet gjorde vi vid Botilsäters församlingshem, där Aina Svenssons vänner välkomnade och bjöd på kaffe med en rejäl smörgås med stenugnsgräddat bröd från Ölseruds kulturlada, bakat på mjöl från Ölseruds kvarn – närproducerat alltså! Därefter gjorde vi ett uppehåll vid Botilsäters kyrka med medeltida ursprung. På 1700-talet hade kyrkan byggts ut i söder och fått en takmålning av en mästare, mest verksam på Dal, H.G. Schüfner, men den målades senare över. Några partier av den gamla målningen hade dock tagits fram. Altaruppsatsen är ett verk av den allestädes närvarande Isac Schulström, som svarar för ett trettiotal altarkonstverk och predikstolar i värmländska kyrkor. Hans-Olof Boström, professor emeritus, hade mycket intressant att berätta om kyrkan.
Vi fortsatte till Ekenäs hamn för avresan över vattnet till Lurö. Där låg tre Luröbåtar för att föra oss över till ön. Vid ankomsten till Stenstakan på Lurö låg molnen lågt över vatten och land. Dock kunde vi snart gå oss varma genom att följa Ulla Britta Nisses i spåren på en visning av ön. Bland annat visade hon oss ruinerna av ett tegelbruk som funnits på ön under 1800-talet. En blomstrande rörelse som emellertid inte existerade i mer än tjugo år, inte av brist på lera utan av brist på bränsle. Vi hoppades förstås få se ruinerna efter den drygt 20 meter långa medeltidskyrkan, som länge troddes vara ett kloster, men där fick vi tji! Ruinen var väl inbäddad i en mäktig gräsbeklädd kulle, som väl kunde anstå en vikingahövding! Men varför den var övertäckt redogjorde arkeolog Hans Olsson, Värmlands Museum, för de resenärer som nöjde sig med den kortare promenaden till den s.k. klosterruinen. Lämningarna måste vara täckta för att undvika olaga forskning och påverkan av naturens krafter. Fortsatta grävningar kan ge kunskap om Lurös äldre historia. I anslutning till hans artikel i Lurönumret av Värmländsk Kultur berättade han sakligt och fängslande om de resultat som hitintills uppnåtts.
Naturen på ön är mycket speciell, kanske beroende på att platsen har flest soltimmar i Skandinavien, kanske kan det också bero på blåsten. Björkar och tallar är ovanligt höga, ekarna imponerande resliga. Lurö ligger i växtzon 2, näst varmast i Sverige. Det märks verkligen att man befinner sig i en sydlig växtvärld. Flera av blommorna vi stötte på var rätt rara. Det visade sig att vår konstprofessor kunde identifiera flera av dem. Glädjande nog bjöd Lurö också på mycken fågelsång. Framför allt var en taltrast med ganska omväxlande repertoar i gång för fullt. Störst succé gjorde dock en kornknarr, som hördes knarra några gånger. Ulla Brita Nisses berättade att den kom tillbaka till ön efter ett uppehåll på många år, förmodar jag.
Solen hade gått och gömt sig, när vi avslutade vår tid på ön genom att inta en delikat fisksoppa på Luröbryggan, fast inte på själva bryggan utan inomhus, vilket visade sig välbetänkt. Under måltiden var det var det dags för dagens eftermiddagsskur. Den hade emellertid nästan upphört när det var dags att embarkera Luröbåtarna.
Synnerligen viktiga är guiderna på våra resor och den här gången, som så ofta, hade vi goda sådana: Hans-Olof Boström, Ulla Britta Nisses, Anders Falk, mannen som skrev det mesta i Värmländsk kulturs Lurönummer. Dessutom medverkade undertecknad, som läste ur Iwan Schymans Värmländska versmakare och berättade om Valdemar Dahlgren, grundaren av folkliga musikhögskolan Ingesund, liksom om prästen Olof Hedner, författaren till Svensk Kungadrapa – enligt Olof Strandberg i Pegas på villovägar den svenska pekoralistikens magnum opus. Den störste författaren med rötter på Värmlandsnäs är förstås Esaias Tegnér, född 1782 på Kyrkeruds komministerboställe nära By kyrka, som också snabbporträtterades.
Bengt Åkerblom
Besök i biskopsgården
Söndagen den 27 september 2015 bjöds föreningens medlemmar in till en eftermiddag i biskopsgården, som en uppföljning av sommarnumret om den stora stadsbranden 1865. Biskop Esbjörn Hagberg och hans fru tog välvilligt emot, och gårdens stora sal blev välfylld.
Antikvarie Maria Eld (som tidigare arbetat på stiftskansliet) berättade om biskopsgårdens historia – biskopsgården som mirakulöst klarade sig från branden 1865. Hon berättade även om de biskopsbostäder som tidigare legat på platsen, men under årens lopp förfallit och rivits.
Den nuvarande gården härstammar från 1778– 1786. Biskopsgården inrymmer förutom privat bostad även en officiell våning med stora salen, biskopens arbetsrum med mera.
I pausen minglades det och bjöds på förfriskningar.
Fotografen och bokmakaren Per Berggrén berättade och visade bilder av Karlstads domkyrka från 1730– 1737. Kyrkan eldhärjades svårt i branden 1865 men återuppbyggdes på de gamla murarna och valven.
Avslutningsvis guidade biskopen genom den offentliga delen av gården och berättade om historia och inventarier i de olika delarna, kryddat med historier om tidigare biskopar och spökerier i huset.
Östmark 2014
Två resor, en på senvåren och en på tidiga hösten, krävdes för att alla medlemmar som så ville skulle få chansen att bekanta sig med Östmark, målet för årets geografiska nummer. Nummerredaktören Björn Sandborgh var initierad guide; han har sina rötter där och fortfarande en flitigt använd boning i byn.
Ett första stopp med kaffe och smörgåsar gjordes i Östmarks fina hembygdsgård, innan vägen bar uppåt mot finngårdarna Juhola och Mattila. På den senare åts lunchen, där motti med fläsk var ett självklart alternativ.
På återvägen besöktes Östmarks kyrka och kyrkogård, även här med intressant guidning.
Västvärmland 2013
"En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar" skriver psalmisten, som i detta fall är ingen mindre än Carl David af Wirsén, en gång i världen Svenska Akademiens ständige och omstridde sekreterare. Just så tedde sig naturen - Värmlands oräkneliga, nästan ilsket gröna björkar, blyga aspar, blommande hägg och knoppiga syrener - när föreningarna Värmlandslitteratur och Värmländsk Kultur lördagen den 25 maj 2013 företog årets kulturresa till Glaskogen, Årjäng, Koppom och Arvika. 38 personer från båda föreningarna deltog, reseledare var Olle Österling, och chefsguide Finn Hjelmström, som också var redaktör för Värmländsk kulturs beredskapsnummer, årets andra. Finn satt inne med ett stort vetande om krigsåren och var en god berättare.
Första uppehållet gjorde vi vid Sandaholm, vackert beläget vid änden av Järnsjöns vida vattenspegel. Vi blev kvar i bussen medan Finn berättade om platsen, där bl.a. doldes en imponerande försvarsanläggning. En gång i tiden strök järnvägen mellan Årjäng och Svanskog förbi platsen. 1955 revs den dock men banvallen finns kvar som cykelbana alldeles efter stranden.
Långt uppehåll blev det däremot vid Sjöänds skans i sydligaste Glaskogen. En gigantisk anläggning, som byggdes åren 1940-43. Totalt ingår 1 600 meter värngångar. Det är den största skansen i Värmland från krigsåren, tillika den bäst bevarade. Sammanlagt tillkom cirka 150 bunkrar eller skansar i landskapet, något som arkivarien Olle Nilsson skrivit en bok om. Här blev vi guidade av Finn förstås men också av Björn Wiklund från Kamratföreningen fort 118, som förvaltar skansen och försatt den i skick som under beredskapsåren. Björn Wiklund från Långserud är ordförande för Kamratföreningen för bevarandet av Sjöänd Skans. Båda hade förstås mycket att berätta om den 9 april och dagarna som följde därpå och förvandlade Sverige från en slumrande idyll till en tiger i full krigsberedskap – fast det tog sin tid.
Efter att ha besiktigat den mäktiga skansen och fått veta mycket om Sveriges beredskap 1940, förflyttade vi oss till Årjäng för lunch.
I Koppom, några mil norr om Årjäng, ägde nästa uppehåll rum. Det visade sig att museet, Beredskapsåra kallat, hade mycket att bjuda på. Utöver själva Beredskapsåra fanns där en hembygdsgård, en före detta skola, en museibutik med mycket av intresse, en godsvagn för soldattransporter, en utställningslokal med ett rum för filmförevisning m.m. Chefsguiden Kermit Myrvold och flera andra guider visade oss runt. Ansvarig för hela anläggningen är Järnskogs hembygdsförening, som lider av brist på aktiva medlemmar. De gamle dör och de unga ägnar sig åt annat? En präktig överraskning bjöd museet på, nämligen ett inbundet ex. av landsfiskalen Åke Hiertners förteckning över alla flyktingar, totalt 11 000, som han haft att ta emot under krigsåren. Framme låg en kopia, originalet förvarades under glas och ram.
En halvtimme försenade anlände vi till sist till Rackstadmuseet och anledningen till att vi valt att stanna där var den pågående utställningen av konst av Elsa Backlund Celsing, syster till Johan Backlunds farfar. Johan var en av grundarna av Värmländsk Kultur och Föreningen Värmlandslitteraturs alltiallo under drygt 20 år. Alla, tror jag, blev förtjusta i hennes målningar, som kännetecknas av en ovanligt fin kolorit. Hon var uppväxt i Sankt Petersburg men efter revolutionen flyttade hon till Sverige och bosatte sig i Västerås, där länsmuseet har en stor samling av hennes konst.
Bengt Åkerblom
Borgvik 2012
Värmländsk kulturs vårnummer 2012 handlade om Borgvik, och ett Borgviksnummer följs givetvis av en resa till Borgvik. Britt-Marie Insulander var reseledare och kunde summera en lyckad dag. Till och med vädergudarna visade sig någorlunda nådiga denna svala majmånad.
På bilden serverar föreningens Jörgen Jansson och Aina Svensson resenärerna kaffe och hembakat, under överinseende av Föreningen Värmlandslitteraturs Bengt Åkerblom.
Arvika 2011
Årets kulturresa var som vanligt ett samarrangemang mellan Föreningen Värmländsk Kultur och Värmlandslitteratur. Konstprofessorn Hans-Olof Boström hade satt ihop programmet. Tack vare goda kontakter inom Arvikas konstvärld hade Hans-Olof kunnat komponera ett program av lite annorlunda slag, med hembesök hos både Olle och Jörgen Zetterquist och i Björn Ahlgrenssons stuga i Perserud.
Första programpunkten var emellertid ett besök i Långvak hos Ulla Nilsson på Övre Stortorpet. Där jobbade en gång i tiden hennes pappas morbror Samuel och gjorde krukor men senare också keramik, som han signerade. Redan 1846, då skråväsendet upphörde, hade krukmakare flyttat ut från Arvika till Långvak för där fanns nämligen fin lera, "fet och blå och nästan som smör att ta i", för att citera Ulla. Tio år gammal började hon (född 1956) hjälpa till hos Samuel men 1975 stängde han verkstan, som hon så småningom, när hon och hennes man blivit ägare till Övre Stortorpet, restaurerade och fick kulturminnesmärkt. Det är nu ett levande dokument över ett gammalt hantverk. Vi fick naturligtvis komma in i denna märkliga verkstad liksom i den nybyggda utställningslokalen.
Nästa uppehåll gjorde vi på Anneberg i Rackstad, där Jörgen och Margareta Zetterquist bor i ett falurött hus av äldre datum, med utsikt över Racken – vad annars? Här fick vi gå husesyn och förundras över allt vad Jörgen och Margareta samlat ihop under årens lopp. Konstnären själv tog emot oss i sin ateljé en trappa upp. På staffliet hade han en olja under arbete och i ateljén fanns tillräckligt med målningar för en hel utställning. Någon timme senare hade vi förflyttat oss till Pershage i Perserud, där Margareta Gustafsson kunde visa oss stugan som Björn Ahlgrensson med sin fru Elsa, syster till Fritz Lindström, bodde i några år i början av 1900-talet. Rummet med den öppna spisen, som avbildas i Ahlgrenssons mest kända målning, Skymningsglöden, finns kvar i oförändrat skick - i princip!
Ingen konstresa till Arvika utan ett besök på Rackstadmuseet. Här blev vi guidade av avgående museichefen Richard Sangwill, som bl.a. berättade om konstnärskolonier i allmänhet och Rackstadkolonin i synnerhet. Vi fick också en visning av konsthantverkutställningen i den nyare delen av museet.
Sista anhalt på resan blev Väststuga i Långvak. Där bor sedan många år Denise och Olle Zetterquist i ett präktigt hus från mitten av 1800-talet med ett utbygge i svensk 1700-talsstil från 1908. Ett omaka men ändå lyckat äktenskap mellan två byggnadsstilar! Olle och Denise hade trots hotande, gråa moln och tilltagande kylig vind dristat sig att ställa ut flera prov på sin konst på gården bakom huset. Också här fick vi gå husesyn i ett på konstföremål välfyllt hus.
Kunnig och underhållande ciceron under resan var förstås Hans-Olof Boström, men kåserade under resan till Arvika gjorde också Föreningen Värmlandslitteraturs ordförande, som med utgångspunkt i två böcker, Ivan Schymans Värmländska versmakare och Arvika kommuns jubileumsbok I Arvika, berättade om några författare med hemvist och/eller ursprung i Arvikatrakten som Tage Aurell, Robert Kangas, Bengt Hallgren, Reidar Nordenberg, Sven Smedberg och Urban Magnusson.
Bengt Åkerblom
30-årsjubileet
Föreningen Värmländsk kultur firade sin trettioåriga existens på Sverige Amerika Centret i Karlstad den 27 mars 2010, med sång och musik, många tal och god mat och dryck. Ett åttiotal gäster med landshövding Eva Eriksson i spetsen hade infunnit sig till firandet som inleddes med det sedvanliga årsmötet. Centralgestalten denna festkväll var avgående ordförande Aina Svensson. Hon tog över föreningen 2003 efter Johan Backlund. Bland talarna märktes bland andra landshövdingen och fullmäktiges ordförande i Karlstad Birgitta Samuelsson.
(Håll pekaren på bildrutan för bildtext!)
